Att lägga till en bild

När man lägger till en bild i WordPress i ett inlägg så gör man så här: 

Övergrepp eller våldtäkt?

Idag kom jag att tänka på en sak som hände mig då jag var 17 år. Jag umgicks med ett stort gäng. De flesta var killar. Vi växte upp tillsammans och hade en mycket bra relation till varandra allihop. När vi blev tonåringar blev det en del hångel så klart.

En av killarna och jag blev tillsammans. Vi var ihop och när det var slut kunde vi ändå inte vara ifrån varandra så vi strulade som man gör i den åldern. Vi kan kalla honom P.

En annan av killarna i gänget (M) som jag ansåg bara vara en väldigt bra kompis tyckte att jag inte skulle strula med P. Han tyckte att P utnyttjade mig. Jag förklarade att jag brydde mig om P, var kanske t o m kär i honom. Men han tyckte att jag var dum.

Sen kom en helg då jag blev väldigt full. En av killarna i gänget och hans tjej skjutsade hem mig till P för att jag skulle få nyktra till där. Han var inte hemma. Det här var ju före mobiltelefonernas spridning så dom visste inte var dom skulle få tag på honom. Hem var inget alternativ då mina föräldrar inte visste att jag drack överhuvudtaget. Då träffar dom M! Jag är helt utslagen i baksätet på bilen. M erbjuder sig att ta hand om mig. Jag ska få sova ruset av mig hemma hos honom och sen ska han se till att jag kommer hem. Själv minns jag inget av det här.

Det jag minns är att jag vaknar när tangatrosan slits sönder i sidan. Och att jag känner att han försöker tränga in. Jag tar i med all min kraft för att få honom av mig. Jag är då spik nykter och vansinnigt rädd. Han häver sig på mig och försöker kyssa mig samtidigt som han försöker få in den. Då får jag krafter och får honom av mig. Han far i backen och jag försöker skyla mig så gott det går. Jag är hysterisk, men försöker vara lugn för jag vet ju inte om han tänker försöka igen.

Han börjar direkt att försvara sig. ”Asså jag vet inte men du verkade vilja”. Jag säger att vem fan kan vilja när man är totalt utslagen? ”Jamen du ligger ju med P”. Jag minns inte vad jag svarade. Jag vet bara att jag gick hem. Och han gick två meter bakom.

Efter några dagar fattade jag vad han gjort. Jag bestämde mig för att ingen nånsin skulle få veta. Jag kände äckel. Jag tyckte det var mitt fel som varit så full att jag inte gjort motstånd i tid. Men så brast bubblan för någon jag räknade som en vän. Jag berättade allt medans jag grät floder. Hon tröstade. Vad jag inte visste var att nästa dag visste alla i gänget vad som hänt.

Vissa i gänget valde att stå på min sida. Vissa valde hans sida. 

Än idag är han inte förlåten. Vi har träffats några gånger när vi haft återträffar, vi som ”gänget” då. Han ger mig fortfarande samma äckliga känsla. Var det ett övergrepp eller en våldtäkt?  

Här har jag bott i mitt vuxna liv

Jag flyttade hemifrån i oktober 1988, några dagar innan jag fyllde 20 år. Det var en 2:a på 62kvm på 3:e våningen i ett av byns hyreshus. Vilken lycka, att få sitt första egna boende

I sovrummet hade jag min 120cm breda säng, ett sängbord, en lagerbokhylla och en fåtölj. I vardagsrummet hade jag en bokylla, IKEA:s Niklas med svarta stålrör och vita hyllplan i tre sektioner (köpt begagnad), en bäddsoffa i stålrör, ett vitt vardagsrumsbort med stålrörsben och en stereo i rack med glaslucka. Och en väldig massa gröna växter.

I köket hade jag ett ärvt köksbord med 4 stolar och en vit plåtlampa med hissanordning. Kökets tapeter var hemska. Vit botten med bruna ränder i rutor. Man blev yr där inne. Kompisarna brukade skoja när vi förfestade och säga ”Vi sitter i köket så blir fyllan billig”.

Badrummet var typiskt 60-tal med mintgröna väggar och golv. Kakel en bit upp på väggen och djupt inkaklat badkar.

Jag trivdes på ett sätt i min lägenhet men det kändes aldrig riktigt som ”hemma”. Efter 1½ år i lägenheten bytte jag bostad och flyttade in i en gammal statarlänga. Ett 1½-plans rött med vita knutar med bara 6 lägenheter i varav 5 var bebodda. Det var jag och 4 grabbar i huset. Där kände jag mig hemma. Jag föll för det gamla och lite slitna. Breda lister, gamla dörrar och fönster. Jag stannade där i 2 år.

Nästa gång jag flyttade var det för att jag och min dåvarande kille köpte hus. Ett kvarter från där jag bodde så jag drog mycket av mina saker i en skottkärra när det var inflyttningsdags

Huset vi köpte var av typen kedjehus, dvs vårt garage satt ihop med grannens husgavel. Det var inte så stort, 4 rum och kök på ca 90 kvm och 1½-plan. Jag skulle fylla 24 på hösten samma år.

När min sambo bytte ut mig mot en ännu yngre tjej flyttade jag till en otroligt fin lägenhet ovanpå en affär. Lägenheten var stor, nästan 80 kvm men var en 2:a. Jag hade hörnlägenhet och fönster åt tre håll. Huset låg dessutom längst med Storgatan och väldigt centralt så jag hade koll på det mesta

Hyran var väldigt dyr, jag betalade 4200 kr/mån och året var 1995. Efter ca 1½ år var det dags att hitta något billigare. Jag fick en lägenhet i ett gammalt tvåfamiljshus på andra våningen. Återigen breda lister, gamla dörrar och fönster. Och två rum och kök. Egen tvättmaskin och torktumlare i badrummet. Jag stortrivdes.

Så träffade jag min man i december 1999. Ganska fort bestämde vi oss för att två lägenheter på två orter var onödigt. Vi gjorde en kompromiss och hittade en lägenhet i ett parhus några kilometer utanför samhället, på väg till byn där han bodde då. Vi hyrde en 3:a på 80 kvm med garage. Lägenheten var ljuvlig. Ljus och öppen och på baksidan hade vi gräsmatta och sen ett skogsparti. Inga grannar bakåt med andra ord. Där bodde vi då Stora sonen föddes i juni 2001.

I juni 2002, på Stora sonens födelsedag flyttade vi in i vårt nyinköpta hus. Där bor vi fortfarande. Ett gammalt hus, byggt före 1909 (årtal okänt) på 179 kvm fördelat på 7 rum och kök.

Hur såg ditt rum ut?

När jag började intressera mig för hur mitt rum såg ut var jag nånstans runt tio, elva år. Jag fick nya tapeter i mitt rum och valde en med bruna hjärtan på vit botten. Flera av mina kompisar fick vid den här tiden samma tapet men färgen varierade. En del hade röda hjärtan på vit botten och någon hade blå botten med vita hjärtan. Vad coola vi var
Till detta hade jag två röda manchesterfotöljer. Det var en stålrörsställning och man la en stor rund kudde i botten och lutade en mindre mot ryggstödet. Dom fick jag ärva av grannens äldsta son. Till fotöljerna hade jag ett vitt fyrkantigt bord med hjul på. Ovanpå stod en ljusbricka i brun plast. Med en massa blockljus på.

Jag hade så klart en stereobänk också. En brun. Och på den stod stereon och nån prydnadssak. Bland annat ”Kan du inte tala”

Jag hade även en byst av Elvis, fast jag aldrig varit en fan.

Sängöverkastet var självklart i plysh. Brunt och vitt mönster. På väggen satt sammetsaffisher. Motiven var enhörningar, solnedgångar, pantrar, tigrar etc. Andra väggprydnader var tavlorna på dom gråtande barnen.

På golvet låg det så klart heltäckningsmatta och i taket hängde en rislampa modell stor. Ja, så såg mitt rum ut i slutet av 70-talet och början av 80-talet.

När jag gjorde om i mitt rum nästa gång var jag typ 15. Då var det vit strukturtapet som gällde och kromade stålrör. Men det är en annan historia

Barnprogrammen jag såg som barn…

Det går alldeles för mycket dåliga barnprogram på tv nuförtiden. Jag säger inte att ALLT är dåligt, men väldigt mycket. Ta t ex DisneyChannel. Det är sällan eller aldrig någon riktig disneyfilm. De väger upp det lite med att köra nån klassiker då och då, men annars är det mesta ren skit i mina ögon. Och mycket våldsamt. På Wikipedia finns listad alla oanimerade barnprogram som sänts i Sverige. Här är min lista över barnprogram jag såg som barn.

• Anita och Telvinken (älskade Televinken och Anita var ju så snäll)
• Ballongen spricker (ett dockhus från början och sen när man kikade in bodde det människor i det)
• Barnjournalen (gillade programmet men programledaren var väl allt annat än sund enligt medierna idag)
• Beppes gonattstund (bland de första barnprogram jag såg. Minns Sigrid allra bäst som skrek fääääärdig)
• Bröderna Dal & Professor Drövels hemligheter (Minns inte säkert, men visst var det norskar som åkte kanot?)
• Clownen Manne (ger mig fortfarande rysningar)
• Den vita stenen (var sååå kär i Hampus)
• Doktor Krall (ingen kommentar)
• Drutten och Gena (älskade det)
• Farbror Frippes skafferi (gillade det och det var Martin Ljung som var farbror Frippe)
• Fem myror är fler än fyra elefanter (pedagogiskt och roligt, minns Brasses ”ett ska bort” bäst)
• Från A till Ö (samma här, pedagogiskt och kul. Ugglan Helge på taket och näsan som växte på Hedvig)
• Galaxer i mina braxer sa Kapten Zoom (minns när han tappade ringen i toaletten och man fick följa ringens väg genom toan till reningsverket)
• Hajk (som värmlänning har man INTE missat Hajk. Idag ska vi prata om hästar men inte vilka hästar som helst utan floooooodhästar)
• Katitzi (om en zigernerska och hennes familj)
• Kulla-Gulla
• Pojken med guldbyxorna (om en pojke i bruna manchesterbyxor som helt plötsligt kan plocka upp sedel efter sedel ur sin byxficka)
• Sant och sånt (Staffan och Bengt)
• Solstrollarna (var visserligen nästan vuxen när det sändes men dom hade alltid bra artister med samt att det var otroligt kul program)
• Trazan och Banarne (åh vad jag ville ha en sån koja som dom hade. ”Är bananerna fina?”)
• Trolltider (bästa adventskalendern genom tiderna)
• Tårtan (tååååårtan)
• Ville, Valle och Viktor (”här kommer Ville, Valle och Viktor”)
• Vilse i pannkakan (japp, jag tillhör den generationen som varit livrädda för Storpotäten och som sjungit ”Jorden är platt som en pannkaka”)

Listan på Wikipedia är inte fullständig så det finns säkert massor av program som jag missat skriva här. Som till exempel ”Kråkguldet”. Det tyckte jag var spännande, nästan otäckt och vågade inte se det ensam. Det fanns även en serie som hette ”Styv kuling” om nu nån mer än jag minns den? Som kuriosa kan jag iallafall berätta att jag träffat han som hade huvudrollen. Jag var 13 år och tyckte han var såååå fin

Jag önskar hursomhelst att det vore ett annat utbud av barnprogram idag.

tabia utmanar mig…

 Jag har blivit utmanad både här och där idag så jag hänger väl på och svarar då….Nu var det tabia som utmanade mig.

 REGLER: Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir tagen ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet.

Slutligen väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag river på sår…stora som små. Har jag minsta tillstymmelse till sårskorpa så ska den bort. Till vilket pris som helst. Äckligt som f-n och fula ärr blir det. Blääärk.
2. Jag är nagelbitare. Också vidrigt äckligt. Kan bara inte låta bli.
3. Jag har grym intuition. Jag känner ofta på mig saker och så brukar det bli. Otäckt ibland, kul ibland. Beror ju på vilken typ av sak jag känner på mig.
4. Om jag ser en finne (inte en som är från Finland nu) så börjar det klia i fingrarna för jag vill klämma. Gör det bara på maken, men kan även få lust att göra det på andra människor men då äcklar det mig.
5. Jag är grymt mörkrädd trots att jag inte vet vad jag är rädd för. Vissa är rädda för spöken, jag vet inte vad jag är rädd för.
6. Jag har enligt en spåkvinna haft fler tidigare liv än någon annan hon spått. Mina tidigare liv avslöjar varför jag reagerar eller handlar som jag gör i mitt nuvarande. Allt hon räknade upp stämmer på pricken. T ex att jag är livrädd för öppna havet. Det beror på att jag var sjöman i ett tidigare liv under 1600-1700 talet och då var nära att drunkna. Jag kunde lika gärna ha varit en sån som åker på kryssningar varje helg, men se där hittar ni mig INTE.

   Tyvärr är alla redan utmanade som jag hade tänkt utmana så just den delen hoppar jag

Hur barn leker….

Stora sonen har inte haft kompis på två dagar nu så han är ett hår av hin att ha att göra med. Han blir verkligen pain in the ass när han blir uttråkad. Vi tog en sväng till Mac Donalds och hämtade lunch idag, men det är allt vi gjort. Jag vet att jag borde försöka aktivera honom mer, men jag gör ju det dag ut och dag in. Idag har jag inte haft varken lust eller ork. Tror dessutom att det är nyttigt att ha tråkigt ibland. Även om det nu går ut över oss. 

När jag var barn var det väldigt sällan någon vuxen som roade mig. Jag hade leksaker, jag hade ett rum och hade jag inte någon kompis så lekte jag ju själv. Det fixar inte Stora sonen. Jag leker så klart med honom ibland, precis som min mamma hittade på saker med mig ibland. Men jag kan inte vara hans ”stand-in” så fort han inte har kompis. Men det tycker han.

Felet är helt och hållet vårt eget. Vi har inte låtit honom ha tråkigt när han var mindre. Han har fått full uppmärksamhet och back-up sen han föddes. Men det är ju självklart tycker man att barn ska ha uppmärksamhet. Men kanske inte hela tiden? Och vi borde ha lärt honom att leka själv. Nu är han snart 6 år och vet inte hur man LEKER själv. Han tittar på tv (förbannade skit-program som Nickelodeon och DisneyChannel) och spelar dataspel. Aldrig att han pysslar med lego eller nåt annat. Han har massor av leksaker men leker aldrig med dom.

Lilleman däremot kan pyssla i evighet med lego eller en bok eller nåt sånt. Han kan leka med en tidning i en timme. Men så har han av naturliga skäl inte haft full uppmärksamhet heller då han är nummer två i barnaskaran. Storebror tar mycket tid och energi.

Men vad gör man då för att bryta mönstret? Att helt plötsligt stänga av tv:n eller datorn är inget alternativ. Jag kan ju inte straffa honom för att han inte kan leka.

Förälskelse vs Trygghet

När man är nykär och inte bor ihop så kretsar allt om helgerna. Man planerar maten in i minsta detalj, köper hem vin. Städar lite extra. Och när helgen kommer så packar man en väska och åker till sin älskling eller oxå kommer han eller hon till dig. Plötsligt orkar man så mycket mer. Man är full av kärlekens energi. Vardag blir till fest och man skiner som en sol. Samtidigt går man och oroar sig. ”Tänk om han inte vill att jag ska vara här hela helgen?”. ”Om han inte har ringt på onsdag så är han inte intresserad längre” osv osv. Fjärilar i magen både av kärleken och rädslan.

När man sen tar steget att flytta ihop är det fortfarande rosenrött. Man BOR ihop. Det är ju verkligen ett bevis på att man hör ihop. Man kompromissar med inredningen. Hans fula skrivbord får ett hörn trots att man helst vill köra det på tippen. Hans fula tavlor får oxå hänga uppe fast man helst skulle råka tappa dom i backen så dom går i tusen bitar.

Om man lyckas hålla ihop så går åren. Det blir vardag och väldigt sällan fest då barnen kommit. Det är då den här andra känslan kommer smygande. Trygghetskänlsan. Vi är en familj och vi hör ihop. Det är inte så noga om det är rent till helgen. Maten är kanske fortfarande viktig, men inte så viktig som förr när man doppade jordgubbar i choklad och matade varandra med till champagne. Nu duger en lasagne på lördag kväll och vinet är inget speciellt, en bag-in-box för ca 200 spänn duger gott.

Dessa tillstånd är så långt ifrån varandra och ändå handlar det om samma människor. Jag trivs bra med det tillstånd jag är i nu. Jag är i ”trygghetskänslan”. Vi är en familj och vi hör ihop. Jag vill inte byta ut det mot fjärilar i magen och oro som en ny förälskelse för med sig. Men det är viktigt att komma ihåg att man befunnit sig i det stadiet. Att man ibland försöker ordna barnvakt och tar hand om varandra. Det är då man ska låtsas eller drömma sig tillbaka till det där första stadiet. Kanske städa lite extra, lägga lite mer möda på mat och vin och verkligen se varandra igen. Med förälskelsens ögon.

Nu var det längesen vi gjorde detta, men det händer att vi lämnar bort barnen och bara fokuserar på varandra. Och jag tror att det är en av hemligheterna till att vi faktiskt älskar varandra.

Sportlov

Sportlov den här veckan. Och givetvis börjar Stora sonen snora idag. Han kan banne mig inte vara utomhus i snön utan att bli förkyld. Undrar ibland om han har fel på sitt immunförsvar. Han blir sällan riktigt sjuk *peppar peppar*, men väldigt ofta förkyld under vinterhalvåret.

 Jag har börjat promenera. Och min kondis har blivit mycket bättre på kort tid. Jag och vapendragaren B knallar en timme åt gången 3-4 ggr i veckan. Mår hur bra som helst av det.

Tyvärr har jag den dålig dag gällande reumatismen. Högra handen börjar så smått bli mindre funktionsduglig. Hoppas en natts sömn får ordning på den.

Har blivit dåligt med bloggandet sista dagarna. Dels pga sportlovet, men också för att jag leker i Photoshop Elements och Paint Shop Pro 9. Nån som har en bra tutorial sida att rekommendera?

Må så gott!

Barndom och villkorslös kärlek

Det är lite intressant att titta på gamla kort. Jag minns saker från det att jag var 2 år. Min mamma brukar inte tro mig, men då säger jag nåt som jag omöjligt kan veta utan att minnas det själv. Och då tror hon mig, även om hon är skeptisk. Jag minns vart vi bodde då jag föddes. Vi flyttade därifrån då jag var drygt 2. Jag minns lägenheterna vi bodde i sen. Jag minns möbler, prydnadssaker och till och med gardiner från alla ställena. Minns hur det var möblerat. Minns även tapeter på vissa ställen.

 Barndomen är något man aldrig kan få tillbaka. Den är borta för alltid. När man får egna barn återupplever man mycket, men det blir aldrig samma sak.

Jag har haft turen att ha en mycket bra barndom. Jag har inga tråkiga minnen alls och kan se tillbaka på den tiden med glädje. Så är det inte för alla. Otroligt många har haft en barndom dom helst vill glömma. Det handlar om allt från att aldrig ha blivit sedd till att ha blivit utsatt för övergrepp.

Det syns inte på utsidan vilka barn som har det bra och vilka som far illa. Det är inte ens säkert att dom förstår själva att dom far illa. Kärleken till en förälder är stark, även om det är den som gör en illa. Som förälder får man något som är villkorslös kärlek. Ett barn lämnar inte ut sin mamma eller pappa förrän det har gått väldigt långt. För tänk om mamma eller pappa försvinner då? Att göra ett barn illa är det värsta brott någon kan begå. Det går nämligen inte att få en ny barndom.